En början i alla fall
Två människor, låt oss säga kvinnor (trots att den ena så sent som igår blev tagen som man). Well behaved Swedich girls så att säga, men inget snusk.
Nog om oss.
Det var förmodligen i samma veva som en av våra vänner (obs notera plural) offentliggjorde sin sorti från livet i sköna Borås, som paniken bröt ut. Rent ut sagt: det var ett helvete. Spriten tog inte, chokladfontänen kämpade likt en döende kroppspulsåder och Träggan… ja, kön blev för lång. Vi måste bort. Bort från småstadens snikenhet och Hemmakvälls höjda priser. Dålig tajming att Jerry skaffat lägenhet först nu, hans furuspektakel till bar är ju trots allt himmeln på jorden för en fattig, arbetslös (notera singular) kvinna (refererar till inledning). Gratis är gott och dricks är överskattat. Har vi inte alltid sagt att vi älskar Jerry?
Vi har alltid behärskat la langue de l’amour med bravur och hade det inte varit för priset på 20 kronor hade vi ju faktiskt deltagit i det där alliance Francais-mötet för två år sedan (dock hade vi kanske tänkt annourlunda om någon tagit sig tid att berätta för oss, de dåliga jävlarna, att lektionen faktsikt var inställd den där dagen då kvinnan och ”kvinnan” bakat rulltårta till 25 pers i Kerstin Bervers franskaklass. Bakverk (notera plural) som vi sedan blev tvungna att äta upp själva eftersom välgörenhet tydligen inte uppskattas utanför kulturhuset i Borås.) Därför föll sig resmålet naturligt. Paris, hjärt och kärlsjukdomarnas stad.
(vi har ingen bostad, inga jobb och inga vänner men vi åker om tre dagar.)
/ Kvinnan & ”Kvinnan”
Fortsättning följer.
