Familjemiddag
Nar vi valjer och vrakar som bast mellan efternamnen i porten forbereder vi oss mentalt for den stundande kvallen. Vi vet att det ar Marks tur att laga mat och varnar darfor vara arma smaklokar tills en gall rost med Tolouse-accent studsar ut ur hogtalaren. "Hellooo!" Vi hinner dra efter andan som svar innan dorren gar upp, och nar vi redan hunnit ta de tio stegen mot hissen hor vi bakom oss: "It's open!"
Det luktar brant redan i i hissen, och stanken utvecklas till ett mindre rokmaln nar vi nar vaning atta. Mark erkanner att nagonting konstigt har hant. "the meat exploded and went up and down and out!" sager han och pekar mot det oppna fonstret. "Like a little fountain..."
Han flatar nervost ihop fingrarna medan vi blickar ner mot spisen.
Vi drar oss officiellt tillbaka till vart rum, men egentligen spenderar vi tva timmar med kurrande magar och surmulen uppsyn. Jakla fransman som ska ata sa sent! och man skojar inte om mat, det gor man bara inte.
och dar sitter vi tills klockan blir kvart over tio och Melissa sticker in trynet och upplyser oss om att middagen ar serverad. Till var halva forskrackelse, halva fornojelse har kottet inte exploderat, och en blodig stek ligger och gottar sig i flytande fett. "Say stop, say stop!" Ropar Mark medan han portionerar ut i rekordfart. Och han menar det verkligen, ty mannen saknar omdomesformaga.
Till efterratt blir det rispudding med karamellsas och Nicos karamelliserade korsbarstomater, enligt honom sjalv tillverkade genom att doppa en pinne i ett glas. Under middag dras vara blickar stundtals mot tomatpinnarna, stundtals mot Melissas magtroja a la -95 som blottar hennes inte alls sa haftiga piercing.
Vi leker lyckliga familjen och de tva autistiska adoptivbarnen (det ar vi). Vi blir bortskamda som bara den. Ena stunden far vi lador med snacks och andra stunden bagagnade damrakhyvlar som Nico hittat i sitt badrum.
Det ar ett harligt kollektiv.
Det luktar brant redan i i hissen, och stanken utvecklas till ett mindre rokmaln nar vi nar vaning atta. Mark erkanner att nagonting konstigt har hant. "the meat exploded and went up and down and out!" sager han och pekar mot det oppna fonstret. "Like a little fountain..."
Han flatar nervost ihop fingrarna medan vi blickar ner mot spisen.
Vi drar oss officiellt tillbaka till vart rum, men egentligen spenderar vi tva timmar med kurrande magar och surmulen uppsyn. Jakla fransman som ska ata sa sent! och man skojar inte om mat, det gor man bara inte.
och dar sitter vi tills klockan blir kvart over tio och Melissa sticker in trynet och upplyser oss om att middagen ar serverad. Till var halva forskrackelse, halva fornojelse har kottet inte exploderat, och en blodig stek ligger och gottar sig i flytande fett. "Say stop, say stop!" Ropar Mark medan han portionerar ut i rekordfart. Och han menar det verkligen, ty mannen saknar omdomesformaga.
Till efterratt blir det rispudding med karamellsas och Nicos karamelliserade korsbarstomater, enligt honom sjalv tillverkade genom att doppa en pinne i ett glas. Under middag dras vara blickar stundtals mot tomatpinnarna, stundtals mot Melissas magtroja a la -95 som blottar hennes inte alls sa haftiga piercing.
Vi leker lyckliga familjen och de tva autistiska adoptivbarnen (det ar vi). Vi blir bortskamda som bara den. Ena stunden far vi lador med snacks och andra stunden bagagnade damrakhyvlar som Nico hittat i sitt badrum.
Det ar ett harligt kollektiv.
Kommentarer
Postat av: emilia
Haha =) ni ar sa roliga! Jag far en vision dar jag ser er och de andra i kollektivet hallandes varandras hander och sjungandes "ju mer vi ar tillsammans, ju gladare vi bli" (fast med fransk brytning)
Trackback
